Sida:Vallfart och vandringsår 1909.djvu/141

139

FRÅN ÖSTAN OCH VÄSTAN

De styrdes ej längre av mänskligt förnuft.
De sjöngo ur dal, de sjungo ur luft.
De sjöngo lyckan i herdetält.
De sjöngo blånande betesfält,
där mytens och sagans släkte
med ulliga hjordar flyttade kring
och herdehatten täckte
en skinande kungaring.

Vår matsäckskorgs sigill, det bröts.
Melonerna skuros och korken sköts,
ni, glada gudar, till eder!
Vi lovade högt, när vinet göts
på böjliga bägarn av läder,
att var vi se en Diogenes,
vi lyfta vid axlarna och knän Hans Askes
på huvudet in i hans tunna.

Hans visdom är ringa.
På tunnan vi svinga
oss gränsle så många vi kunna.
Vi borra i locket en liten glugg.
När fången, som ingen vill hjälpa,
förtvivlad jämrar och sliter sin lugg
och ropar i hålet, då stjälpa
vi mitt i hans svalg vår mugg.

Han har ej att välja
men tiga och svälja.