popen mässar i hög tenor,
svarar Vår Herre i basen.
Snatta från en sådan man
tuppen, han gött för sitt spett,
är säkert lustigt nog ibland,
men aldrig är det rätt.
Så snart Sofron märkte popen, gömde han genast sin kniv och satte sig ödmjukt ihopkrupen på bassängkanten. Hela hans utmanande övermod var med ens försvunnet.
Hieronymus gick rätt fram till honom och hotade oupphörligen med sin ådriga nagelstubbade hand, som om han bannat ett barn. »Sofron, du har stulit min fetaste tupp, du är byns tjuvaktiga skata! Ack, Sofron! Vill du aldrig göra någon nytta, Sofron?»
Då den gamle late herden endast skakade på huvudet, grep Hieronymus honom hastigt om nacken och tryckte hans huvud djupt ned i det svarta vattnet.
Jag återhöll den suck, som ville tränga sig fram vid tanken på det grekiska folkets förfall. Är det icke orätt att av beundran för den upputsade antik, som lever kvar i marmor och hexameter, alltid förbise den lilla naturfriska återstod av den glada antiken, som lever upp i oss, då
