Nu fortsatte Gitarrspelaren.
I vår pannas grotta, där tusen små
tankedvärgar komma och gå
med fosforljus i sin lykta,
där plåna de ut med sin trampande sko,
med flitiga hackan, som aldrig får ro,
det djupt i vår hjärna tryckta
vidundersspåret: övertron.
Vårt liv låg fordom en dyster hed,
i vars bryn vår stamfar, vilden
rest upp sin bild, men hög, men bred,
tills himlen skymdes av bilden.
Till aska och mull stöp kolossen ned.
Vid slutet av livet, vid randen av heden
stå mörker och sömn, där vi drömde ett Eden.
På himmelen flammar i eldbokstäver
av döda månar: Lev, då du lever!
Att blunda för orden, att tveksam stanna
i en kodex, en gammal fridens psalm,
är härma den galne, som svalkar sin panna
i en brinnande krans av halm;
att tysta dem med en Kant, en Hegel,
det är att smula en klocka av malm
med en liten klubba av tegel.
Nu, under dessa gitarrspelarens ord, öppnade gumman sin mun till ett litet kort, klanglöst skratt. Hon böjde sig så djupt ned mot bordet, att hennes haka nästan vilade på duken bredvid min sked.
