Ja, kunde jag njuta livet rätt!
Det är ej i dryckjom den nattliga vakan,
som plattar mitt bröst och följer mig tätt
med en spade, en lår och ett lakan.
Det är andens rus, när han vingen häver
och jag vrider mig framför ett ark med streck.
Jag dricker ej döden ur vin och genèver,
jag dricker den tyst ur en flaska bläck.
Mitt liv är en dag mellan nätter,
en högtidsdag, som vill högtidsrätter.
Det är hjärteallrakärestan min,
som ber om en guldkjol men själv slavinna
till kläder åt tiden får rastlös spinna
sitt flammande silke. Spinn, spinn!
Låt trådarna rinna, låt hjulet slå!
Din guldkjol dra kommande tider på.
När var sekund blir vägd en gång
som en nyckel till lyckans rum, som ett fång
mylittamynt vägdes av Ninives brudar,
som en pluring av Nisjnijs judar,
då få njutningens vinkande stjärna vi fatt
och fästa den högst där korset satt.
Nu nå vi den ej, men vi ana den gott.
När veckan lång vi välva
källrarna till barnens slott,
låt oss en söndag tänka på oss själva!
Härmed tystnade gitarrspelaren.
Han fick en flaska, grät och föll med kraften
av blytungt rus med axeln upp mot murn.
