Sida:Vallfart och vandringsår 1909.djvu/164

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
162
VALLFART OCH VANDRINGSÅR

Decembermorgon med ros i blom.
Fjärran, där röken stiger,
en stad som sover, en stad som tiger.
Det är Rom!

Där bor min vän. Jag följer i mitt minne,
hur i sin studio han går där inne
i det ofantligt stora fönstrets ljus,
en puckelryggig svensk skulptör i blus.
När närmsta kampanil till vesper ringer,
då stryker raskt han leran från sitt finger.
Han öppnar dörr till gården, där ett lag
av landsmän tvätta penslar längst i hörnet
omkring ett lejon, som med käringdrag
av marmor grinar bland förvuxna törnet
och frustar vatten i en sarkofag.
Då smäller järnklack gården. Postbud räcker
ett korsband. Bort med penslarna en stund!
I öppna dörren bilda alla rund
om puckelryggingen, som häftigt spräcker
paketets band och öppnar tidningsbladet
och läser högt, hur de där hemma ha det.

Han stryker skägget, som är rött och tunt,
och hejdar sig med en replik som denna:
»Ja, hör den versen där! En sådan strunt!
Och detta är ändå en yngre penna.
Att svensken aldrig kan bli osökt sann!
I andras diktarvärld han ständigt famlar.
Vid konstnärskolonin i Rom, som samlar
nationerna som prover vid varann,