där tysk och dansk på kneipen tumla om,
i hjärtat glada åt ett fat spagetti,
och med en slokig filthatt, vilken kom
ur modet redan artonhundratretti;
där kommer svensken, han som senast drack
sitt te på legationen, klädd i frack.
Men skall han skriva, får han kläda anden
i slitna vardagsplagg från nabolanden.»
Den puckelryggiga skulptören river
sitt skägg. — »Är svensken helt sig själv en gång,
det är i vers, men versen som han skriver
är mot hans grannars som trumpet mot sång.
Att dikta fosterländskt är ju galant,
förstode endast han att dämpa stämma
och sjunga helt naturligt och ej grant
om vårt beskedligt lilla hörn där hemma.
Där känslan talar, där blir språket kargast,
och tomma kärror bullra alltid argast.
Är finska sångmön stor i många stycken,
så minns, att endast därigenom, att hon rev
från sina kläder svenska smakens smycken,
blev hon så sann, så vacker som hon blev.
Nå, versen tystnar nu i våra dagar
bland dessa yngre diktare av rang,
som så förändrat smakens alla lagar,
att den, som pressen icke slår och agar,
törs ingen tro om minsta spår talang.
