Sida:Vallfart och vandringsår 1909.djvu/166

164

VALLFART OCH VANDRINGSÅR

Blir någon svensk den nya tidens son
och tror sig ny, blir han ändå densamme.
Han blir med ens… Ja, allra minst demon!
Och just i hans demon är svensken framme.»

Skulptören läser nästa spalt och pratar,
far upp på nytt och smäller på sitt knä.
»Ja, se där! Dömda tankar! Skall jag le?
Det är ett öde, att mitt hemland hatar
vad jag har kärt och älskar vad jag ratar.
Nej, vänner, nog med detta… Låt oss gå…
Att här på den antika världens grund
få sådan post… Min själ, det är att stå
i Parthenon med brev från Askersund.»

Och så går hela skaran ut att dricka.
Men en av dem tar först en fosforsticka
och skriver över väggen härs och tvärs.
Han står en stund i tankar och försvinner.
Och natten kommer, men i fosfor brinner
med spöklik glans på väggen denna vers:

»Mitt land? Mitt land? Du, skymningsstund, du vänder
i ljus ett ord, som djupt jag myllat ner.
Mitt land? Är det mitt land jag ser
där borta bakom dästa fränder,
där slitna tankar tåga upp till fest,
men allt jag älskar heligast och mest