Sida:Vallfart och vandringsår 1909.djvu/168

166

VALLFART OCH VANDRINGSÅR

Det är i särskild stämning som han trår
sitt hemlands kaj, där sansat stadsbud står
och tills det »pstas» väntar ganska fredligt.
Han hör, vad blott för ovant öra hörs,
att »hjältarnas och ärans språk», som görs
till mänskligt slarvspråk, innan någon törs
i vardags bruka't, låter helt beskedligt.
Och när vid järnvägsrestaurantens fat
han spisar kryddad, mjölig, smörig mat
och korpsvart biff, som vrenskas under stålet,
så minns han, hur i landet man är van,
att spränga mitt på själva blanka dan
sin arbetstid med öl och tyngsta målet.
Det stora middagsmålet med sin brist
på frukt och grönt och sydländsk elegans,
då man skall göra Gud sin reverans,
högtidligt allvarsamt och tyst och trist
i ring med gästerna och med värdinnan,
så när man går från bordet mätt som innan
man hunnit smaka, vad det är för slag,
det där som Gud består i vardagslag.


Då ringer från perrongen, bäst han står.
Han springer skrämd på tåget. Tåget går.
Och alldenstund i landet tilltalsordet
för glåpord hålls och därför var och en
med grannen vis-à-vis kan hacka knän
i fem sexhundra kilometers sträcka
och ej på villkor får en aning väcka,
att ej han tror sig ensam i kupén,