Sida:Vallfart och vandringsår 1909.djvu/171

169

FRÅN ÖSTAN OCH VÄSTAN

i länstoln vid krögarens tunna.
Hon drack och skröt och dansade om
med ortens långa gendarm som kom.
Det murkna golvet rök av damm…
Då kröp ur mörkret under bordet
i multna lunor Döden fram.
Förtörnad tog Livet ordet.

»Vad nu? Ser jag ut att tåla
en trasklädd fru vid mitt bord?
Aha! Du är blind. Din ögonhåla
är utan blick och full av jord.
Du, evighetens drottning, du lider av täring…
Du är mager och tunn… Säg! Vill du ett rus?
Du kommer i mitt hus
så krokig och ful som en käring.»

Då svarade Döden och hostade hest:
»Min syster, min syster, har aldrig du läst
i ditt väldiga bokförråd,
hur god jag är, hur full av nåd?
Ack, lägg din av solen brända
och bruna hand, vars ådra slår,
på mitt trötta huvuds vita hår
och välsigna mig, där du står,
för en enda gång, en enda!»

Då rynkade Livet pannan strängt
med korsade armar och hakan sänkt.