De voro tätt vid dörrn, som stod på glänt
till flickans sovrum. Årets heta tid,
som nu var kommen, sov på gården bagarn
i halmen mellan åsnan och sitt kid.
Hur likväl flickan värjde sig och lekte,
så stötte knät i bagardiskens kant.
En kaka föll och sprang på tegelgolvet
i bullersamma ringar som en slant.
Nu skedde, vad som annars aldrig skett.
Hon hann ej viska, men hon sköt, hon drog
förtvivlad vattendragarn in i kammarn.
Och vid den blixt, som i detsamma slog,
besåg han låga rummets kala väggar
och längst i hörnet i ett trebent ställ
den jättestora runda tegelkrukan
och flickans bädd: en matta och en fäll.
Hon själv var, full av ångest, i hans hälar,
drog dörren till, vred ivrig nyckeln om
och lyddes tyst, med hakan stödd på spaden,
om icke bagarn vaknat upp och kom.
När nu hon endast hörde hjärtats slag,
som nyss i gränslös rädsla nästan stannat,
och hörde folkets sorl och tärningskast
och åskans dova skräll men intet annat,
så fann hon alltihop så måttlöst löjligt,
att hon fick bita i sin hand för skratt.
