Och på det hela, var det ej detsamma,
när ingen såg det, i vad rum man satt?
Allt närmre rullade den dova åskan.
Den kom med blixt, som vore dager ren,
och dån, som om ett jättelass med sten
av hundra hästar släpats fram i sken.
Kvarterets hundar tjöto hest. Man tände
de släckta oljelamporna i husen.
Och tramp av flyende, av män med sjuka,
med hustrur, barn och husgeråd och kruka
dog bort i hädelser och gråt av tusen.
Vad var det om ej traktens gamla buse,
han, tempelstörtarn, som drev man ur huse
och gick så tungt att hälleberget sprack
och sandstenslejon och pyloner föllo
som torn och hästar på ett bräde schack!
»O, mödrar! O, mödrar!» ropade en röst från gatan. »Det är jordbävningen som kommer. Barnet och krukan betunga edra steg — båda kunna ni ej rädda!» — Därefter klingade tusentals krukor hela gränden bort igenom och med smällande skor och lättade steg avlägsnade sig de flyende kvinnorna.
Den starka vattendragarn lyfte flickan
lätt som ett barn och hade redan sträckt
sin hand till låset, då hon drog hans huvud
mot sitt i värmen av sin andedräkt.
