Sida:Vallfart och vandringsår 1909.djvu/33

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
31
ÖSTERLÄNDSKA MINNEN OCH MYTER

Så klar är ökenmånen och så stor,
att allt har dagens färg. Är dagen vaken?
Det gula berget sitter som en naken
ghavazi-flicka i ett blåvitt flor.

Han står vid bilden, hukad bakom stammen
av närmsta palm. Han lyfter raskt sin hand.
Men stenen faller blytungt hitom dammen.
Hans namn blir aldrig stort i Sudans land!
Han sliter lossnande turbanen av.
Han kastar nästa svarta sten. Den faller
långt bortom dammen mellan trädens galler;
det bådar död; det bådar tidig grav!

Förtvivlad, häpen och med knäppta händer
han som i bön till Isis' bild sig vänder.
Han vet, att allt, vad mest han åtrått äger,
på nästa sten som på en tärning väger;
ty faller den i dammen, då är visst,
om också ung han dör bland gatans arma,
att dessförinnan skall hans ökenvarma,
hans ystra kärlek nå sitt mål till sist.

Han slungar stenen, glömsk av allt omkring.
Två droppar kallsvett på hans tinning flyta.
Då plaskar där med ens på dammens yta
en silverkantad, jättevidgad ring.