Sida:Vallfart och vandringsår 1909.djvu/38

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
36
VALLFART OCH VANDRINGSÅR

II.

Då på en duven dag decemberaftonens svalka
föll som en känsla av ro på överbefolkade Tebe,
samlades Isis' prästinnor på taket av templet. De sutto
klädda i vitt i ring om en skål av blänkande koppar.
Rågad med vatten sken den rymliga skåln på en trefot.
Allmänt var den i rop, ty i speglade stjärnorna spåddes
kommande glädje och ve av djupt stjärnkunniga kvinnor.
 
Äldsta prästinnan, den nittiåriga Bent-Amenemma,
reste sig tungt. En bild av Isis glänste i guldplåt
på hennes bröst. Hon stred från spädaste år för den kyska
månskensaktiga tron på den rena, mildögda Isis.
Systrarna höll hon i tukt. Runt staden och hela Egypten
flögo de skymfande ord, som hennes rasande tunga
slungat mot Hator-Sechet, lustans gudinna. Hon knäföll
tyst över skåln och läste i ödesförkunnande vattnet.
Ängsligt väntade nu den tigande kretsen, men hastigt
strök hon tillbaka sitt vitnade hår. »Ni heliga systrar,