II.
Då på en duven dag decemberaftonens svalka
föll som en känsla av ro på överbefolkade Tebe,
samlades Isis' prästinnor på taket av templet. De sutto
klädda i vitt i ring om en skål av blänkande koppar.
Rågad med vatten sken den rymliga skåln på en trefot.
Allmänt var den i rop, ty i speglade stjärnorna spåddes
kommande glädje och ve av djupt stjärnkunniga kvinnor.
Äldsta prästinnan, den nittiåriga Bent-Amenemma,
reste sig tungt. En bild av Isis glänste i guldplåt
på hennes bröst. Hon stred från spädaste år för den kyska
månskensaktiga tron på den rena, mildögda Isis.
Systrarna höll hon i tukt. Runt staden och hela Egypten
flögo de skymfande ord, som hennes rasande tunga
slungat mot Hator-Sechet, lustans gudinna. Hon knäföll
tyst över skåln och läste i ödesförkunnande vattnet.
Ängsligt väntade nu den tigande kretsen, men hastigt
strök hon tillbaka sitt vitnade hår. »Ni heliga systrar,
