stod hon med nakna armarna lagda i kors över bröstet
tätt vid altareldens i draget stripiga lågor.
Väckt av en pipande läderlapp, som svedande vingen
fladdrade av och an, såg hon upp och såg i detsamma
långt bland lotuskolonnernas rad, som från ovan till nedan
målats i blått och rött med symboliska bilder ur myten,
djupt i mörkret en man i sida scharlakanskläder.
Blek av förskräckelse sprang hon tillbaka och höll över elden
handen besvärjande sträckt som framför ett spöke. Den röde
steg dock gnolande fram i full belysning, och genast
fann hon i honom en hatorpräst, vars kjol var broderad
längs den släpande fålln med tamburiner och pipor.
Över hans tjurhals sköt hans raka och trotsiga nacke.
Smycken bar han i mängd kring unga armar. Han halvsjöng,
medan hans tandrad sken och templet ljöd av hans gapskratt:
»Jag, den lustiga Hators präst, som kvällen i ända
läppjat det sötaste vin, som druckits i skattrika Tebe,
Sida:Vallfart och vandringsår 1909.djvu/41
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
39
ÖSTERLÄNDSKA MINNEN OCH MYTER
