fick en kittlande lust att sorglöst genast till kvällsvard
rosta min vetebulle på Isisaltarets glödhög.
Sätt dig, så skifta vi bullen som syskon, min käresta! Sedan
räck mig din mun, mitt ängsliga barn, och kyss mig på maten!»
Blossande röd av blygsel och skräck sköt flickan åt sidan
vetebullen, som lugnt han bröt itu över elden.
Ivrigt fattade hon bland altarets käril en klocka,
pyntad med kläpp av digraste guld och skaft utav bärnsten,
vilken sidoniske män fört hem från fjärmaste Thule.
Dovt i ensliga templet dånade nu mot metallen
fyra hastiga slag som vingslag efter varandra.
Dörrar gnisslade strävt; sandaler smällde och hastigt
kommo vita prästinnor ur trappor och gångar och sågo
häpnande Hators präst. Men bittert sade den äldsta,
överprästinnan, den nittiåriga Bent-Amenemma:
»Synden, som spåddes, är skedd. I Isis' åsyn vår syster
stått med en man. I Isis' åsyn måste hon offras!
Sjufalt större än synden fordras vårt offer, och därför
dömer jag därtill sex, de yngsta, att falla för kniven.»
Sida:Vallfart och vandringsår 1909.djvu/42
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
40
VALLFART OCH VANDRINGSÅR
