Varför det är möjligt.
Väster om Döda Havet fick jag härbärge i ett ökenkloster. När jag tidigt i dagningen från burspråket såg ut över den storartat livlösa öknen, kom jag att tänka på — människan!
Icke är hon elak. Hon är snarare en stackare, som rör sig med stora ord, men som ingen kan lita på. Ju mer jag funderade, desto mer upphettad blev jag. Slutligen reste jag mig och utbrast högt: Hur är det möjligt att icke förakta människan, hur är det möjligt?
I detsamma närmade sig en ung jude, vars tofflor smällde mot den tomma klostergårdens stenläggning. Han hade enligt bruket en rund filthatt och en svart hårlock vid vardera tinningen. I ena handen höll han Josephus' Judarnas Historia, i den andra en tänd hornlykta. Men lappade voro kaftanens ärmar, tofflorna slitna. Redan på avstånd började han vinka mig, men avböjande skakade jag på huvudet.
