Då han emellertid blev stående på gården och icke upphörde att vinka, gick jag ned.
»Jag skall förklara dig, varför det är möjligt att icke förakta människan,» viskade han och öppnade en låg dörr strax bredvid ingången till refektoriet. Han förde mig utför en smal alldeles snörrät trappa, som var så hisnande lång, att ingången bakom oss slutligen ej föreföll större än ett nålsöga. Vi stannade till sist i en trång gravkammare. Svärmar av pipande läderlappar flaxade kring hornlyktan. På golvet låg en mumie, vars breda panna och framskjutande kindknotor ännu visade ett nästan urtidskraftigt ansikte av en man.
Juden höll mig tillbaka. Med en röst så övertygande, så darrande av ångest, att jag önskade jag aldrig följt honom, suckade han, pekande på mumien: »Det är Gud!»
Om vem skulle han vågat yttra något sådant, vore det icke om den man som skapat judendomen, jag menar Moses. Han är en av dessa tre eller fyra människor, som stå kvar från forntiden som obelisker över begravna städer. På hans panna ligger judendomen, kristendomen ligger i hans högra hand och islam i hans vänstra, och alla profeterna stå som små dvärgar mellan hans fötter. Det var länge som hade hans kåpa hängt ned över hela himlavalvet och skymt allt utom honom själv. Dånet av hans knutna hand höra vi än i dag, när vi
