Djufars visa.
I danserskornas stad, det glada Tanta,
där bomullsbuskens ros blir vit och gul
och Nilens delta står med gröna majsfält
och bufflar draga vattenhissens hjul,
i detta Tanta levde gamle Djufar.
Han var beryktad för sin tungas makt
att dikta långa österländska verser
i takt med danserskornas muntra takt.
Han sjöng så vackert om sin stad, som låg
med hundra duvtorn, torg och minaret,
att den som hänryckt ej sprang in i dansen
betäckte ögat med sin hand och grät.
En morgon tidigt satt han på sin tröskel.
Fast lågt stod solen var han redan klädd.
Då ropte alla flickorna vid brunnen:
»Nu diktar Djufar! Han har glömt sin bädd!
I afton kanske, när i haschischrök
på nakna fötter och vid flöjters låt
vi dansa slöjdans, att han sjunger visan
och lockar än vårt skratt och än vår gråt.»
