och när vid danserskornas sakta dans,
nu var kring deras panna fästad slant
begynte glindra som en liten gnista,
steg Djufar upp på brunnens låga kant.
Han drog en pappersremsa och en penna
försiktigt ur en avlång silverslida
och knäppte upp sitt bläckhorn, där det hängde
i gula silkessnören vid hans sida.
Det låg ett sorglöst lugn på denna trakt,
på tystnadens beständigt tysta land,
på dvalans land, det tigande Egypten,
där själva vattnet ljudlöst slår sin strand.
På deltats reflar sov en rad flamingos.
Ett fartyg sam på vattnets gula spegel
med akterhuset målat grönt och rött
och drev med floden utan rodd och segel.
Den gamle Djufar tog som en aktör
på brunnens kant högtidligt ut sitt steg,
och mödrar lyfte sina barn i höjden
i väntan på hans sång — men Djufar teg.
Hans ögon vidgades och glänste under
hans panna, som var brun som mörknat läder,
och i den ivrigt lyfta handen sken
mot kornblå luft hans pennas vita fjäder.
Han rörde sina läppar tyst, och han,
som med sin vers och klangen av sin röst
så ofta lockat löjen eller tårar,
lät hakan långsamt sjunka mot sitt bröst.
