Han vände sig från folket och betäckte
sitt huvud med en ärm av sin burnus.
Han brast i gråt. Han lät sin penna falla
och gick tillbaka till sitt låga hus.
Då ropte närmsta flickan: »Ganska sant
blev Djufar spådd, att diktens stora glädje
ej mer än hans.» — Den andra flickan gick
förgrymmad hem från brunnen, men den tredje
gav musikanterna en vink och tog
hans pappersremsa, som låg våt av gråt.
Hon lyfte den och bar den följd av folket
vid strängarnas och pukans muntra låt.
Hon gick till stadens stilla helgedom.
Där fästes remsan i en pelargång,
och Tantas döttrar kysste den och mindes
i långa tider Djufars tysta sång.
Den ögats glädje Österlandet skänker
kan ingen skildra i en skriven rad,
men gamle Djufar målar denna glädje
i sitt av tårar vätta, tomma blad.
5. — Heidenstam, Vallfart.
