klart vari ditt behag består, du afton, du Österland!» Därefter skrev han på en pappersremsa följande:
Vad är din skönhet, Österland,
du ödemark av stenar och sand
och kala, förtorkade berg?
Jo, tystnad och färg!
Drag framför solen Europas skumma
oktoberskyar i grått och gult
och ställ på berget en man med en trumma,
— och Österlandet är fult!
Så snart han nedskrivit det sista utropstecknet föll han trött ihop på en bänk och somnade genast. Ildis betraktade honom och yttrade: »Efter du är bokskrivare är det din lycka att vara olycklig. Efter du är nog olycklig att plocka sönder vart intryck, berövar du ditt liv all glädje. — Låt oss gå vidare!»
Väktaren förde henne nu upp till torget till den välbärgade ljusstöparen. Denne hade tillbragt hela sin ungdom i ett mörkt valv med att stöpa ljus. Hans omsorger för framtiden hade aldrig unnat honom en dags ledighet. Men så satt han också nu på trappstenarna till sitt hus, visserligen ålderslö och bruten men försörjd.
Ildis skakade på huvudet och vände sig till honom. »Min vän, då du arbetade för morgondagen,
