var du en självbedragare, ty du kunde redan innan aftonen ha legat på bår. Då du uppoffrade din ungdom för din ålderdom var du en slösare, som köpte kiselstenar för diamanter.»
Till sist blev väktaren otålig, ryckte på axlarna och avlägsnade sig trumpen, medan hans stora tofflor släpade i stenläggningen.
Natten hade redan brutit in och Ildis märkte med rädsla, att hon befann sig utanför det motbjudande ruckel, som beboddes av Muchail, stadens svinaherde, en illa känd giaur, om vilken bokskrivaren författat följande epigram:
Muchail skänker livet värde
med tobak, danserskor och vin.
Om dagen är hans stadens svinaherde,
om natten är han stadens svin.
Ildis såg sig ängsligt omkring på den folktomma gatan. Genom den halvgläntande dörren urskilde hon den knappt tjuguåriga, vackra, krushåriga Muchail, som i det svagt upplysta rummet högljutt samtalade med en vän. Han kastade två kopparmynt i bordet och ropade till sin kamrat: »Det ena myntet skall du ha! Jag är bara en fattig svinaherde, ser du, men det lilla jag förtjänar, delar jag alltid med mina vänner under villkor att de strax förskingra det. Köp nu litet
