Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
87
ÖSTERLÄNDSKA MINNEN OCH MYTER
Damaskus.
När som ett gråskägg solnedgångens askgrå timma
bland stadens hundra minaret, som glimma,
med sin lasciva första stjärna kikar in
i slutna hus, där på ett buffelskinn
man dukar allt, med vilket natten kan förljuvas,
och pipare och trummare ta plats och stuvas
i gömda haremsrum, där alla luckor skruvas…»
Då tär mig en lust att smyga ur
mitt rum, och med varsam hand
vill jag smeka moskéns förfallna mur
och smeka öknens sand.
Ty du var mig kär från mitt barndomshus,
från första sagan i brasans ljus,
du antikens sista varma
och levande dotter, du arma,
i kedjor slagna Österland!
Jag ville, du vore av kött och ben,
att vid din fot, vid din tröskelsten
jag ödmjukt finge mig sätta.
Då skulle vi sagor berätta!
