90
I min stambok, i förening
Med hvart namn är poesi
Och deviser utan mening
Eller sundt förnuft uti;
I hvart knapphål, i hvart snöre
I min pels, parole d’honneur!
Sutto både bak och före
Blå förgät mig ej — la Fleur!
Hvilket chaos af hårviskor!
Blonda, svarta och cendré,
Sträfva dels, som tagelpiskor,
Mjukare en del, kanske;
Filten sjelf, som låg på hästen,
Var en hårduk, ta mig fan!
Och med ”minnen” jag för resten
Stoppat opp en hel bulvan.
Fastän i triumf jag mången
Gång ur striden gick, dock vid
Hohenlohe blef jag fången
Af en Holsteinska en tid;
Men då slutligen jag af en
Händelse blef henne fri,
Plötsligt hon i fästningsgrafven
Dränkte sig af jalusi.
Eljest som en sparf vid boet
Kläckningstiden, vid sin qvast
En trollpacka, — så vid stoet,
Höll hon sig i ångsten fast;
Sans façon med mig i spetsen
För sqvadronen satt ma chère
