Den här sidan har korrekturlästs
94
Våren.
Himlen blånar, sippan rinner
Blygsamt opp ur vinterns snö,
Blek med tårar uppå kinden,
Isad utaf morgonvinden;
Solen som för henne brinner,
Kysser rodnande sin mö.
Genom moln han svartsjukt sticker
Gyllne strålar, liksom spjut,
Efter fjärilar, som komma
På kurtis till liten blomma,
Som på smärta stängeln spricker
Till en fullväxt lilja ut.
Ängen grönskar, strida bäcken.
Som kristallen klar och kall,
Skir och genomskinlig rinner
Hvirflande, tills den försvinner
Stupande bak videhäcken
I ett lodrätt vattenfall.
Vestan blåser, fåglar drilla
Uti dunge och i dal;
Dock — hur fröjdfullt tonen klingar,
Lärkan öfver boet svingar
