124
Friskt var sinnet, modig hågen,
Ödets gunst oss väl bevågen;
Mynt i högar, med allt slags
Pregel, låg oss jemt i vägen,
Som i Peru, enligt sägen,
För Pizarro fordomdags.
Tanken, liksom näktergalen,
Gerna trifs i Haslidalen,
(Sol’n der strålar jemt i skyn!)
Eller flyr den till en stilla
Skog på Borromeos villa,
”Wo die goldorangen glühn.”
Bella Isola! jag drömmer
Om terrasserna! ej glömmer
Jag din dimmas skira flor,
Lago Maggiores vatten,
Rosendoftet, månskensnatten,
Skiftande, som perlemor.
Dina myrtnar, purpurdrufvor.
Guldfasaner, blomstertufvor,
Sammetsmattan zafirgrön,
Gyllne fjärlars yra hvimmel,
Klara källor, blåa himmel,
Svanor, bländande som snön!
När jag var der första gången,
Klef jag ”stört” in i salongen,
Genomvåt, som en matros
Efter blötan; I sin Emma
Satt en skräpig fogelskrämma
Och en nyss utsprucken ros.
