134
Ned till marketenterskan:
”Har jag, har kamraten”, lagen
Var och ordningen för dagen,
Lösen ifrån man till man.
Oh! vi redde, som kökssvenner
Till ”plomb-pudding;” saucen bränner
Sår i gomen; hvem, som kom,
Blef serverad. Också Ryssen,
Som en mö vid första kyssen,
Vände rädd och skamflat om.
Såg du schocken och quarréen,
Der de, ”hast du mir gesehen”?
Skuro mig den flisan; — men
Högg man sönder oss i smulor,
Saltade vi ock med kulor
In det bykets kött igen.
Mins du Tristans bronsanlete,
Blodsprängdt, som ett ondt samvete,
Och hans magra jern-skelett,
Sacre Dieu! med epauletten?
Distinctions-Corpralen, jätten,
Som strök med vid Auerstädt!
Torr och knölig, som den käppen,
Med blodigeln krökt kring läppen, —
Ah! jag menar hans moustache,
Såg han ut, som skam i sjelfva — — —
Men han slogs och drack för elfva
Och slök smidigt tios gage.
