Ack! vindarna tjöto, som ulfvar, på hafven:
Jag sjönk än i djupet, som liket i grafven,
Än plötsligt, som spöket, jag åter dök opp.
Jag greps af min längtan till fejd och idrotter,
Liksom af passionen Hesperiens dotter
Till blodskulder; men meteoren, som blänkt,
Med Kejsarn var fången — och slutadt enviget
Emellan Europa och honom — och kriget
Sin glafven i Rheinströmmens böljor fördränkt.
Fast hungrig, som tigern, jag brann efter ära,
Jag fick ej en qvist af ett Lagerträd skära
Med slipade stålet i hvirflande strid;
Och likväl i slagtningens yraste hvimmel
Min inbillning trifdes, som Gud i sin himmel
Och fann bland orkaner sin ljufvaste frid.
Min åtrå är trottsa och vingarne stäcka
På jordens heroer, mitt högmod att bräcka
Och krossa de bålstora högdjurens makt;
Ej fjettras min ande, som hunden, vid kojan,
Den splittrar sin kedja och sönderslår bojan
Och trampar sin bödel med hädiskt förakt.
Ha! liksom ett sjelfsvåldigt barn, som ej klagar,
Men biter i riset, hvarmed man det agar,
Så gäckar jag smädande pinornas hot;
Jag ligger, som ormen och hväser i solen
Och sprutar mitt etter på herrskarestolen
Och stinger förrädiskt den väldiges fot.
Sida:Vallmoknoppar, plockade på Steppen, af Beppo.djvu/15
Den här sidan har korrekturlästs
3
