138
I gevär! — morbleu! jag känner,
Ej min brits igen, god’ vänner!
Egde jag en korpglugg blott!
Halt! jag kryper, som en myra;
Wer da? spiltan nummer fyra!
Tapto slog; — salut! — sof godt!
Till min sista fältmanöver
Herre! jag din nåd behöfver
Blott — och trenne skoflar mull;
Ödets son är kall förkolnad
Och Cecile en dimmig vålnad.
Hjelp mig för Marias skull!
Men — hvad båtar, att jag beder?
I det gamla gardets leder
Bönen ej man stort förstod;
Vi på segern endast trodde
I armé’n — och den berodde
Ju på Kejsarn och vårt mod!
Vid mitt läger voro prester
Alltid ovälkomna gäster;
Ack, Tonnerre! du hitter nog
Till din himmel utan ledning,
Med Guds hjelp. O! mången hedning
Saligt, som en christen, dog.
Menskan skapar sjelf sitt öde,
Men Gud sörjer för de döde;
Eller dö de blott — hva ba!
Sällt, som kola af i feber?
Bli Dûroc, Dèsaix och Kleber
Då fördömda? ha! ha! ha!
