Sida:Vallmoknoppar, plockade på Steppen, af Beppo.djvu/155

Den här sidan har korrekturlästs
143

 
På en brudsäng, djup som natten,
Bäddad i Lagunens vatten,
Vaggad af Delfinerna,
HviJar hon och fiskar sluka
Hungrigt bitar af de mjuka,
Men uppsvällda formerna.
 
Ve! du gråter ju förgäfves!
Hennes fulla barm ej häfves
Mera af vällustiga
Suckar; i den lägga stygga
Grodor sina ägg — der bygga
Ödlor — kräla maskarna!

Rundt om lederna och halsen
Och det lif, som du i valsen
Omslöt med din smidiga
Arm, sig slingra ormar fräcka,
Och sin blodtörst sniglar släcka
Ur de blåa läpparna.

Minen stelnad är, som myste,
Slocknad blickens eld, som lyste,
Örat döft. — Likt ederna,
Som hon darrande afhörde,
När du smekande förförde
Henne, lösta flätorna!

Ej emellan hennes fina
Händer får du smyga dina,
Och de veka känslorna
Tystnat, kinderna ej blomma
Mer, som röda rosor, tomma
Stirra ögonhålorna!