Jag omgafs så tätt, som af ringen Saturnus,
Som en Beduin af sin fladdrande burnus
Och som af drabanter en skuggrädd satrap.
Som fria Baroner, med vårdslösa seder,
Don Juans åsigter om trohet och eder,
Förmätet vi rånade oskuldens frid; —
Det husliga lugnet på lek vi förstörde; —
Vi hustrun, sen mannen vi mördat, förförde —
Och lefde som Croesus en gyllene tid.
Utmärglade hamnar, på lifskraft uttömda,
Utsväfvande, vrålande, som de fördömda
I vräkande helvetesbränningens våld,
Raskt, sysslolöst slösande, och öfvergifvet
Vi dansade hejdlöst och fort genom lifvet,
Så friskt som en flvg-corps i Wallensteins sold.
Champagneperlor glödde, kristallerna blänkte
Och Damer, som Houris i Paradis, skänkte
I guldkärl Sorbeten, så läskande sval;
Vi rumlade lustigt — och drucko, Cospetto!
Som källvatten Cypervin och Orvietto,
Så ljuflig som honung i Josaphats dal.
Vi vällustens rågade bägare tömde
Och lågo i flickornas armar och drömde,
Vi mätta oss njutit i frossande lag
Och kärleken dyrkat, än tillbedit qvinnor,
Som drottningar, än dem befallt som slafvinnor
Och kittlas ej mera af deras behag.
Sida:Vallmoknoppar, plockade på Steppen, af Beppo.djvu/17
Den här sidan har korrekturlästs
5
