158
Remnor, djerft som örnens näste,
Vräkt, ett skrofligt Donau-Fäste
Badar sig i dimmorna.
Riddaråldern var förgången,
Mässan fick, — ej kärlekssången —
Gensvar; der i hvalfvena
Slagsvärd skramlat segerrika,
Hörde jag en munk predika:
”Soli Deo Gloria!”
Död var borgherrn, Frökenburen
Riglad, multnad troubadouren;
Genom sal'n ihåliga,
Genomträngande och skarpa
Vindar hveno, der hans harpa.
Ljöd i månskensnätterna.
Saknad dväljes nu, der striden
Höll sitt hof i medeltiden;
På sitt radband perlorna
Räknar ledsnaden; i Cellen
Ångern gisslar sig; — i qvällen
Ringa ave-klockorna.
För ett öfvermodigt, stormigt
Sinne blef det här enformigt;
Lockande, förföriska,
Melankoliska romancer,
Smältande, som Tassos stanzer,
Sjöngo Donau-nymferna.
Tungt var korset, trång bigtstolen,
Men halfmånen sken, som solen
