Klättrande från smäckra toppar,
Tyst, som andar utan kroppar,
Snabba, spöklikt luftiga,
Som lekattor fjäderlätta,
Spensliga blodiglar sätta
Öfver balustraderna.
Då af pinan nalkas dräggen;
Långsamt af med sabeleggen
Skäras hufvu’n; kedjorna
Rassla; qvinnor sammanlänkas,
Vräkas ut; på männen dränkas
Knifvar i halsgroparna.
När en stolt Escader sväfvar
Majestätiskt framåt, bäfvar
Jag af fröjd; blodkulorna
Skena som qvicksilfverperlor;
Sprittande som sädesärlor
Hoppa i mig pulsarna.
Sinnets nerver öfverspännas,
Kropp och själ af tjusning brännas,
Hjertat slår af djefvulska
Känslor, klappar högt af gamman,
När ett ekskrof sprängs — och flamman
Fladdrar öfver spillrorna.
Bröstet vidgas, kinden blossar,
När jag mina fräcka gossar
Styr med blotta blickarna,
Oceanens gissel agar,
Tyglar, som det mig behagar,
De biltoga vildarna.
Sida:Vallmoknoppar, plockade på Steppen, af Beppo.djvu/175
Den här sidan har korrekturlästs
163