Sträcker hon på Ottomanen
Ut de nakna lemmarna.
Alabasterrent sig hvälfver
Molnfri panna, barmen skälfver
Ljuft för veka lustarna,
Dyning följer tätt på dyning.
Himlen lik vid dagens gryning
Purpurrodna kinderna.
Af förstulna känslor myser
Rosenmunnen, trånad lyser
Hemligt ur solblickarna,
Lindrigt dunkla, som gazellens,
Då han matt och trött till qvällens
Skuggor flyr bland palmerna.
Huld som oskulden i badet,
Blåögd, som det fina bladet
På min krökta, mohriska
Klinga, är min brud Elvira,
Drottningen med nöjets spira
I de mjella händerna.
Lätt, som dimman silfverbäcken,
Lösta bucklor, som bårtäcken
Svarta, skyla skuldrorna,
Bländande, som snölaviner;
Skugga perlhvit hals, som skiner
Likt en via lactea.
Dröj i mina armar, flicka!
Låt oss himlens nektar dricka!
