170
Med de tjusta läpparna
Kyssas tills de matta domna
I hvarann, likt bin, som somna
In i rosenkalkarna!
Stumma afgrundsdjup oss sluka;
Låt min heta, febersjuka
Ande, denna trottsiga
Eldsjäl, hvilken qvalen bränna,
Lifvets enda sällhet känna
I din famn, förförerska!
Öknens barn med segerhufvor
Tamt jag har som turturdufvor;
Liknöjdt under fötterna,
Ifrån kojan upp till thronen,
Trampat allt utom passionen,
Dig och elementerna.
Vackra brud i likornaten!
Suga fast dig vid piraten,
Som vampyrn vid pulsarna!
Tryck mig tätt till dig, Elvira!
Innan sol’n går ner, vi fira
Bröllop ibland skuggorna.
Surren fast oss! — djupt i vågen
Halen ned oss! — kapen tågen! —
Sjunkande vanmägtiga
Ge vi er vår afskedshelsning;
Blott den rädde ber om frälsning,
Tiggarn om almosorna.