174
Hvar lagrar växte i Arméens spår;
En gåta fruktan var, en fabel sorgen:
För gardets lycka Kejsarn stod i borgen
Och segerns balsam läkte våra sår.
Men föllo Fransmän än, som strån för svärden,
”Te Deum” sjöngo de på himmelsfärden,
Mot molnen ryktet stack som en raket;
Den lefvande fick kors och pris den döde.
Vi trodde på ett oundvikligt öde
Och på de stupades odödlighet.
Soldaten var mig kär, ty blindt han lydde,
Hans äras dag i mina ögon grydde,
Min röst för honom var oraklets röst;
Jag höjt opp masken, som i jorden krälar,
Väckt dygd i låga, mod i fega själar
Och känslans eld i marmorkalla bröst.
Att se dem offra sig för mig, förtärde
Af pinor dö, det voro stunder värde
En lifslängds lugn och själens salighet;
(Ah! dessa vanstäldt blodiga ansigten!)
Låt packet tro dem dö för det och pligten,
Det sker för anden, som dem elda vet!
Det snillet är, som gjuter lif i formen,
Som leder strömmen, som ett åskmoln stormen,
Och pligten är en lackfernissa blott
Att hölja egoismen; Bavadèren
För guldet dansar, Franska Grenadiéren
För Kejsarn, ej för folket klädde skott.
