176
Der, som Empirers hederssablar skramlat
Och Hans Marskalker rört sig ”rätt och slätt”.
Blott Kammarherrenycklar och prästkappor
Hvarandra korsa i Palatzets trappor,
De alla dynastiers legohjon;
På marskalksalens mjuka sammetsmattor
Abbéer smyga sig på tå, som kattor,
Och bigstoln står i fonden, som en thron.
O, ve! de allierades arméer!
Jockey-Costymer och Cosaque-livréer
Bjert hvimla i Hans nyss utrymda borg;
Men Kejsarns kämpar, hans Napoleonider,
Som ädelt blödt, likt lejon, i hans strider,
Med sina lagrar flyktat och sin sorg.
Det var sublimt, när gardet tog afskedet,
Petit gret blod, Gardisten steg ur ledet
Och passagerarn på ”Bellerophon”
Med lidelse slöt örnen till sitt hjerta,
Som re’n till hälften brustet var af smärta,
Och kysste fågelns guldnäbb än en gång!
O, Fosterland! ett tomt, ett haltlöst smicker;
Despoten märg ur folkets ryggrad dricker
På thronens höjd, i ödmjukhetens grus,
Ehvad från slott han herrskar eller koja
Med smekord, maktspråk, bulla eller boja,
Om han bär mantel, kåpa eller blouse.
Pariserkänslan växlar, hon fördömmer
I morgon det, som hon i dag berömmer;
