12
Fast linjens kolonner, med örnar
Till fälttecken, jernmalm till märg
Och blickar som åskmoln, som björnar
Käckt slogos och stodo som berg,
Osårbara, fasta som gastar,
Dem trummornas hvirflar förent;
Dock Garderna voro de qvastar,
Som sopade slagfältet rent.
Friskt gossar! fältflaskan till munnen!
Ur Bonapartes källrar vi mer
Väl få, när bataljen är vunnen,
Från Guidernas vinterqvarter.
Han var här nyss före attaquen,
Af vakorna, ronderna trött
Och sof jemte mig på bivacken
I snön, som en ängel så sött.
Madrassen var marken, kapotten
Hans täcke, sparlakan ett par
Kokkittlar med bucklor i botten
Och renseln den örgodtet var,
Men sen han sin kudde lät fylla
Med — — — silfver var alltid hans färg,
Och sina sparlakan förgylla
Med guld ifrån Johannisberg.
Vi mistat af vänner ha mången,
Den främste, när fanan jag höll
Hos gardet det unga, den gången,
Som Lannes vid Esslingen föll;
