14
Hon dyrkade mig och jag henne
Och än vi väl suttit och drömt
I grottan vid fallet, vi tvenne —
Och verldenes oro förglömt,
Om ej en Chasseur af hazarden
Hemkommit på värfning just då
I full Uniform — och Cocarden
Ej lyst mig i ögonen så!
Jag svor sen Marskalken Massena
Mig mönstrat från topp och till tå.
Bah! fast han fann krafterna klena,
Han tog mig till Gardet ändå! —
Han log så skälmaktigt och såg mig
I ögat, fann eld deruti —
Och sade: Fripon! kom ihåg dig —
Och red se’n sjelfsvåldigt förbi.
Bums ordres jag fick att marchera,
Men Lieutnanten sjöng: Papillon!
Du får ej gå till henne mera
Och inte ta afsked en gång!
Jag leddes, som fogeln i buren,
På vallar, bastioner och torg
I Strassburg; men himlen, som muren
I borgen, blef kall för min sorg.
Ack! hon hade skatter, jag inga
Och än inte fälttåg jag gjort;
Jag egde blott hjerta och klinga —
Och dessa betydde ej stort;
