Den starke dock utan att stupa,
Re’n stått der i hundrade år!)
Ibland blott en nordanvind vakar,
Sin snöiga hjessa han skakar
Och liljor bland klyftorna strör;
Då slår jag en ton på min harpa;
Den sträfva ackorden, den skarpa,
Får svar utaf echo och dör!
Det sällaste lifvet är strida;
Att irra kring rymderna vida
Är endast min lust och min fröjd;
Blott fritt jag på bergen får andas
Och faror bland lekarna blandas,
Se! då är jag munter och nöjd.
Jag lyssnar till snösparfvens qvitter,
Till vakan vid fjellsjön, som sitter
Och sjunger på klippan allen;
Då allting omkring mig jag glömmer
Och blott om min älskade drömmer,
Fastän hon är död längesen.
Den slokande tårpilen skuggar
Dess grafvård, hvar morgon det duggar
Från grenarna daggperlor ner.
Jag har en förgät-mig-ej, bruten
Af henne; — i guld är den sluten,
Likt henne, den blommar ej mer!
Hur flög icke locken för vinden?
Hur glödde ej rosen på kinden,
Sida:Vallmoknoppar, plockade på Steppen, af Beppo.djvu/45
Den här sidan har korrekturlästs
33
