Den här sidan har korrekturlästs
43
Der satt jag hos henne också en dag!
Västan i lockarna drog
Och hjertat, det slog fler tusende slag,
Än vakteln slår uti skog.
Ack! när från den hulda kyssar jag stal,
Var hennes motstånd så matt,
Som rosens mot Zefyr i någon dal
En vårlig, tjusande natt.
I hängifna ögat henne jag såg;
Och som ett silke, så fin,
Den mjölkhvita handen frivilligt låg
Darrande, glödhet i min.
Hilda! O, Hilda! hvi svärmar jag så?
Ej finner jag dina spår!
Hu! årsqväll’n det är, se’n aftonen då
Min lilja lades på bår.
