Vid Vettern.
När himlen ser i Vetterns djupa vatten,
Som i en spegel sina anletsdrag,
På klippans spets i stjerneljusa natten
I min inbillnings trollverld sitter jag.
Och ser hur mången, mången dunkel hägring
Från svunna tider lefver opp igen,
Ser Stenskelettet: Jungfrun utan fägring,
Med naket hufvud stå bland böljor än.
O mången gästvän på din svallsjö rodde
Emellan Alvastra och Brahehus,
När gamla Peder Brahe ännu bodde
I slottet der, som ligger nu i grus.
Här höga Grefvar och Rådsherrar slöto,
Fast hemligt, ömsesidiga fördrag;
Borgtärnor silkesskärp åt Riddarn knöto,
Och pager glammade Guds långa dag.
Af unga ädlingar och fröknar lektes
Gulläple flitigt hvarje aftonstund,
Förstulet Väpnare och jungfrur smektes
Och bägarn omkring laget gick sin rund,
