68
Och kring kalken rosenkransar
Slingra sig af diamanter.
Skurade benrangel, hvita
Stöder utaf hädanflydda
Bravos, röfvarkulan skydda,
Bleka, som squèlettes af krita.
Handen är som marmorstenen
Kall och hård, — ihålig kinden,
Köttlöst bröstet — och för vinden
Skramla knotorna och benen.
Perlor i tandkistan grina,
Och den blanka hufvudskålen
Bär tiar, — i ögonhålen
Stulna kronjuveler skina.
Vingarna till rof vi spänna
Flinkt, som skatorna på qvisten,
Och med tjufgods fylla bristen,
Om behof vi nånsin känna.
När som mammons trälar slafva
Tungt för magra uppehället
I sin blodssvett, vi i stället
Mörda och behändigt stjäla.
Uti menskoblod samveten
Härdas, mellan refben dolkar
Och stiletten raskt befolkar
Grafvarna och evigheten.
