94
minnen, och kom så in på kapitlet om sin Gottlund. Här, liksom i norra Finnskogen, hade denne under sitt besök uppträdt beväpnad med bössa och sabel samt åtföljd af tre hundar. ”Gottlund var allt en konstnär” — hette det. ”Ibland hade han vagn och åkte i; men bäst det var, gaf han sig utaf den å kutta’ opp i backarne å’ såg. När han ibland mälte sig på något ställe, satte han der ner de två hundarne; den tredje tog han alltid med sig, när han gick öfver höjderna å’ glåmma!”
Bortom Långnäs besöktes ett nytt finnhemman, Timbonäs, der man har att fröjda sig åt den skönaste utsigt. Hela Kymensjön med sina pittoreska vikar ligger här utbredd för åskådaren. Gent öfver fjärden ser han Gunnarskogsbygden, en starkt sluttande landthöjd med gröna betesmarker och lador, sätror, småskog, fallråg, och allra öfverst bostäderna på fria bergspetsar.
I Timbonäs tog jag in hos en familj, der mannen var svensk, men hustrun dotter af en zigenare och en finska. Här beställdes middag, och ehuru berättaren redan förut ett par gånger dukat upp en sådan för läsaren, kan han likväl ej afhålla sig från att äfven nu göra det. (Det kostar ju så litet.)
I utbyte mot den qvalmiga rökstugan förde man mig här upp på ett loft i ett särskildt litet ”herrberge”, och der blef en stor kista uppdukad; — ett fat mjölk, en tallrik hallon och en kaka ”halmbröd”, det sednare till ena hälften tillredt af korn, råg och hafra, till den andra af råghalm, utgjorde hela anrättningen. En mindre kista framdrogs som stol, och nu bad man mig sitta ned. Medan jag härefter lät mig väl smaka, kastades då och då en blick kring sjelfva rummet, der jag satt. På stänger i taket hängde här en mängd korgar med torkade aborrar, strumpor och andra småsaker uti; men å väggar och golf sågos väfskedar, ullsaxar, tunnor, stickkorgar, fyllda med trasor och andra
