X.
I Bogens Finnskog.
Ett af de första ställen, jag i Bogen anträffade, var Railas-tomten, och derifrån vidtog snart en lågväxt barrskog, der vägen gick fram på sjelfva ryggen af en smal sandås. En högst fattig natur— endast späda tallar och ljung, hvart man såg. Trakten låg derjemte fortfarande försänkt i enslig tystnad; och var det derföre högst välkommet att efter en stunds förlopp höra tonerna af en aflägsen sång ljuda i skogen. Dessa kommo småningom närmare; och ändtligen kunde det tydligt uppfattas att det var en psalm, som sjöngs. Det var första gången jag under min vandring hörde en ren choral uppstämmas.
Den tysta, ensamma omgifningen, den till nedgång lutande solen hade redan förut stämt sinnet till allvar; de rena psalmtonerna gjorde det ännu mer, och lifligt framstodo här för minnet det sköna evangeliets ord: ”Herre, blif när oss, ty det lider till natten!” .
Snart ljöd sången åter aflägsnare, och kort derpå glesnade skogen, och en grön dalgång öppnade sig mot nordvest. På en kulle i denna dals midt sågs på föga afstånd Bogens halffärdiga kapell — och der bortom, på en annan enstaka höjd, den trefligt inbjudande prestgården. Men i förgrunden stod ett fullmoget sädesfält, der några arbetare just nu läto lian gå fram. Bredvid dessa satt der i gröngräset en man med ett tidningsblad i handen. Denne såg i detsamma upp; jag hörde mitt namn ropas och skyndade
