97
att helsa Bogens pastor; ty det var han och ingen annan, jag här hade framför mig.
I Bogen qvarstannade jag längre än på de flesta andra ställen under min färd. Flera utflykter gjordes derunder i omnejden. Bland de första ställen, jag besökte, var Mitandersfors’ bruk, en helt ny anläggning vid stranden af den skogomslutna Waraldsjön, hvilken till större delen ligger inom Noriges område. Mitandersfors har, ifrån Bogen sedt, ett föga angenämt läge. Man anländer dit öfver en naken ljunghed, der man till venster har ett kalt och föga högt gråberg i närheten; och till höger visserligen en elf, men denna med platta stränder och styrande sin kosa i jemnbredd med en ohyggligt vild bergsås. Vida skönare läge hafva ställets underlydande torp åt Norrska sidan. Derifrån sedd presenterar sig ock sjelfva herregården både ståtligare och vackrare. Vid Mitandersfors har man för några år sedan, under gräfning i den mot sjön starkt sluttande höjden, funnit en stenyxa af 6 à 8 tums längd. Den var nu förkommen.
Ett och annat om Bogens forntid inhemtades i Nerkelands torp, der jag gjorde en rätt intressant bekantskap med en finngumma, som var född 1762 och nu 88 år gammal. Hon hette Maja Jansdotter och var dotter till en på sin tid ryktbar björnjägare, Jan Henriksson, hvilken ensam fällt 48 björnar och 30 elgar.
Om ortens första bebyggande berättade den gamla, att detta skedt år 1609, då Finnen Grils Mattsson Kavala från Rautalambi uppslog sina bopålar i Stor-Bogen, en fjerdedels mil norr om kyrkan. Denne Grils Mattsson hade tolf söner och två döttrar med sig från Finland, och fanns, när han här bosatte sig, inga närmare grannar än österut i Sunne (?) och vesterut i Vinger.
