I.
Lesjöfors. Rämen. Uddeholmshyttan. Samspråk med en vallgosse.
“Öfver allt man nöjet finner,
Till och med i Filipstad”, säger Tegnér i någon af
sina dikter.
Detta oaktadt öfvergaf jag dock, en vacker Juliqväll 1849, nämnde stad, för att göra en liten ”upptäcktsresa” i Wermlands nordligaste orter. De första fjäten af denna vandring förde mig ej genom synnerligen märkvärdiga trakter, ehuru dock alltjemnt i en natur, som var nog vacker att verkligen förtjena namnet Wermländsk. — Men på andra dagen af min färd kom jag deremot till et i flera afseenden anmärkningsvärdt ställe, till Lesjöfors’ bruk, hvars minsta märkvärdighet ingalunda var den, att det för närvarande beboddes af den om vår jernhandtering så förtjente Direktör Ekman. Flera förträffliga inrättningar besågos här, såsom stångjerns-, mumlings- och knipphammare samt väll-ugnar och gjuteri. Mest interesserade det dock att se, huru man gjort mer än en god anordning för arbetarnes välbefinnande
