102
Bland härvarande effekter är kanske ”grötkäppen” den vigtigaste — ett redskap af träd med långa taggar, hvarmed man ror om i grytan, då den stadiga gröten tillagas. ”Trebott” kallas ett käril med lock, det sednare liksom grepen, för prydligbetens skull, gerna kantadt med näfver. Bland öfrige i resvä’n sammanhopade saker finner man också de så kallade ”bändlarne” — en bärkass, formad ungefär som en sele med ”färsler” (band) af näfver och läder. Ett annat slags bärapparat äro de så kallade ”mesarna” eller "miserna” (äfven ”hymeser” benämnda) hopsatta af två granbågar, nedantill förenade af ett par björkvidjor, och den ena bågen försedd med färsler att träda armame i. I dessa meser bäras beqvämt 4 à 5 lisp. hö.
Matförrådet är här, som annorstädes i Finnskog, ej särdeles hvarken läckert eller rikt. Motti’n är den vanligaste spisen, och när den kokas, begagnas alltid grötkäppen, emedan visp är för vek. Välling är också en hvardagsrätt och merändels tillredd af hafremjöl. Den är stundom uppblandad med soltorkade blåbär eller hallon och kallas då soppa. En annan rätt är blåbärspankaka, så tillagad, att bären hela lägges i vanlig pannkakssmet och stekas. Brödet var fordom allmännast bark-, syrgräs-, hack- och dråsebröd, men efter jernbrukets inrättande äro alla dessa slag mera sällsynta.
Men kanske det nu interesserer att som hastigast kasta en blick på sjelfva den nejd, hvars innevånares sägner och seder nyss fästat vår uppmärksamhet.
Låt oss då bestiga det höga Finnberget vester ut ifrån socknens kapell.
Vår vandring går först öfver prästgårdens betesmark, en ofantlig brant, men särdeles täck höjd, der små öppna fält omvexla med yfviga buskeger, och der en och annan ogin klippa tyckes vilja hindra all vidare framfart. Men vi klättra hastigt deröfver och äro så uppe på Mattesbergets
