103
hjessa, å en jemn plan under gröna björkar. Kasta nu en blick emot dalen; ty härifrån ligger den oss öppen som en karta.
Längst ned i söder se vi Kymen- och Tvällen-sjöarne i Gräsmark, men närmare der Bogen vidtager, först en lågvext skog, och norr om denna den öppna trakt, der kapellet och prestgården från sina kullar dominera närmaste omgifningen. Märk det: kring kyrkan låter vår Herre sina skördar vexa — en del är redan bergad, den återstående står bugtad i gullgula vågor.
Öster om kapell och prestgård framgår ur skogen den elf, som sedermera vid Mitandersfors blandar sitt vatten med Waraldens. Den följer östra höjdsträckningen troget åt och genomströmmar helt nära prestgården en liten kärn. Den trakt, vi öfverskåda vester om detta vattendrag, är, utom i närheten af Mitandersfors, särdeles täck, ända upp till den plats, der vi sjelfva fattat posto; men å elfvens motsatta sida ha vi, så långt ögat når, en hemsk, ofta gråskiftande skogsås.
Vi gå vidare vesterut och uppnå, mellan klippor och löfskog, Finnbergets hjessa, ett naket, men temligen jemnt granitblock.
Den utsigt, man härifrån har, är hufvudsakligen mot norr och vester. Åt förra hållet se vi sjön Waralden med skogiga omgifningar, der högst på åsarne ett och annat finnhemman med sina magra åkerlappar tittar fram ur skogsdunklet. Mot vestern är vyen vida större. En vidsträckt skogs- och myrmark ligger der i stilla ödslighet utbredd. Taflan dock utan särdeles markerad ram, — en aflägsen blå bergsrand, föga höjande sig öfver skogen. Der längst borta synas öppna fält å en bergsluttning. Det är trakten kring Winger, och en hvit strimma mellan nyssnämnde fält och skogstopparne säges vara Kongsvingers fästning. Den bergsträckning, som ögat härifrån följer mot söder, är således
