105
sitt berg ute i skogen. En djup dal eller myr skiljer dem der åt. Då spörja de hvarandra med sång, hvilken af deras vänner det är, som å motsvarande berget går vall. Den ena ”lollar” då, t. ex. så här:
”Lolla!
Märtha i Bogen å ja’?
Lolla mej å’ lolla dej,
Gissar jag rätt så svarar du mej!
Vill du inte svara, så får du låta bli;
Det var ej af hjertat jag frågade dej!”
Om nu den sålunda tillsporda flickan verkligen heter Märtha i Bogen och hon i den sjungande igenkänt t. ex. en Brita i Axla, så svarar hon högljudt: ”Lolla! Brita i Axla ä’ ja'?” o. s. v.; och när man så fått reda på hvarandra, framlollas kanske ofta ett helt samtal mellan de båda vallhjonen.
Om Bogens finska ursprung påminnes man ännu lifligt,
så väl af dess invånares ansigtsbildning och seder, som af
brytningen i deras tal och de oftast begagnade rökstugorna,
dessutom äfven af en hel mängd der befintliga ortnamn.
Utom de förr omtalade Railas-tomten, Kosisasmäk och
Telklamps- eller Telklampi-berget hör man sålunda ofta
nämnas: Edla-lamp, Ratika-tomten, Mannanatti-bråten,
Kailas-tomten, Linkansuo, m. fl. dylika. Men deremot är man här
kanske mindre kunnig i, eller öfvar åtminstone mindre,
Finska språkets talande. Man uttrycker sig vanligen på ett
tungomål, sammansatt af Svenska och Norrska, men uttaladt
med Finsk accent. Huru främmande ord här dragas in i
språket och på lika förvändt sätt som i andra orter
användas, får man ofta höra. Se här ett par exempel.
En flicka, som under ett samtal tyckte sig ha yttrat något dumt, utbrast plötsligen: ”åh, nu tahler ja’ änna mä’ talang!” — Hvad menar du med det? — frågades nu.
